Vad är öppen vetenskap?
Öppen vetenskap omfattar olika sätt att göra vetenskapliga rön, praktiker och perspektiv mer tillgängliga – liksom de processer som skapar, utvärderar, utforskar och bevarar dem.
Öppen vetenskap (eng. open science, ibland även open research) bygger på ett antal principer om transparens, tillgänglighet och samarbete inom forskning. Det är ett paraplybegrepp för praktiker som har vuxit fram under det senaste halvseklet, i takt med digitalisering, nya former för kunskapsdelning och en växande diskussion om hur forskning kan göras mer tillgänglig och användbar. Sedan början av 2000-talet har utvecklingen blivit tydligare genom internationella, nationella och lokala initiativ för öppen tillgång till publikationer, forskningsdata och forskningsprocesser.
Tre huvuddrag
Enkelt uttryckt omfattar öppen vetenskap tre huvuddrag som syftar till att höja forskningens kvalitet och samhällsnytta.
- Vetenskaplig kunskap som är tillgänglig och återanvändbar för alla.
- Ett ökat vetenskapligt samarbete och utbyte av forskningsinformation.
- Öppna processer inom skapande, utvärdering och kommunikation av vetenskapliga rön.
Öppen vetenskap omfattar alla forskningsområden och vetenskapliga discipliner. Däremot kan öppna praktiker se annorlunda ut beroende på de metoder, behov och traditioner som finns inom olika forskningsområden – de öppna praktikerna inom humanistisk forskning kan skilja sig från öppna praktiker inom naturvetenskaplig forskning. Viktiga gemensamma principer är transparens, delning, samverkan och återanvändbarhet, samtidigt som öppenhet behöver vägas mot bland annat etik, integritet, säkerhet och upphovsrätt.
På väg mot ett öppet vetenskapssystem
I Sverige omfattar arbetet mot ett öppet vetenskapssystem ett antal prioriterade områden: öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och forskningsdata, öppna forskningsmetoder och lärresurser, allmänhetens delaktighet i forskningsprocessen och infrastrukturer som stödjer öppen vetenskap. Publikationer och forskningsdata har länge stått i centrum, men utvecklingen rör nu fler delar av forskningens villkor och genomförande.
Arbetet formas av såväl internationella som nationella aktörer. UNESCO är en viktig global aktör, medan EU är central på europeisk nivå. Viktiga svenska aktörer inkluderar Kungliga biblioteket, Vetenskapsrådet, SUHF, forskningsfinansiärerna och lärosätena. Universitets- och högskolebiblioteken har ofta fått centrala roller i att utveckla riktlinjer, infrastruktur, stöd och praktiska arbetssätt.